FackföreningarDe svenska och europeiska fackföreningarnas historia skiljer sig från den i Storbritannien och Förenta Staterna. Den industriella revolutionen tog fart senare [i slutet av 1800-talet] men gick desto fortare och innebar därmed en mer omtumlande samhällsförändring. Investeringar gjordes i storskaliga industrianläggningar med den senaste tekniken.

De kontinentala och skandinaviska fackföreningarna hade ingen koppling till medeltida hantverkstraditioner och hantverksorganisationer som endast företrädde arbetstagare med särskild kompetens fick därför aldrig fotfäste. Istället bildades industrifackföreningar, som organiserade alla arbetstagare i en bransch, oavsett kompetens och anställningsstatus. Dessa fackföreningar representerade i första hand outbildade arbetstagare i storskaliga verksamheter där arbetsgivarna hade oinskränkt kontroll över varje enskild anställd. De första fackföreningarna kom att representera arbetstagare i branscher som järnvägar, gruvdrift och elförsörjningen där arbetsmarknadsrelationerna var en fråga av allmänt intresse.

Som en följd av detta har västeuropeiska arbetarrörelser bildat starka nationella sammanslutningar som representerar sina medlemsförbund i löneförhandlingar med arbetsgivare och politiska förhandlingar med regeringar vilket har lett till en mindre uppdelning mellan kvalificerade och okvalificerade arbetare, kollektivanställda och tjänstemän. Det innebar ett litet antal stora, i stället för ett stort antal små, enskilda fackföreningar vilket ledde fram till kollektiva förhandlingar med en tendens att minska eller undanröja löneskillnader efter sektor, arbetsgivare, skicklighet eller yrke och en strävan efter en allmän socialpolitik. Andra viktiga frågor var socialförsäkringar, hälso-och sjukvård och arbetarskydd.   

Eftersom många kontinentala och skandinaviska industrier startade i stor skala med nya anläggningar var de mindre belastade med ett arv av lokal förvaltning än brittiska företag. 

Till skillnad från laissez-faire liberalismen i det viktorianska Storbritannien, tog andra europeiska stater tidigt en aktiv roll i regleringen av arbetsmarknaderna. Fackföreningar betraktades av Europeiska styrande elit som ett hot mot både nationell enighet och ekonomiskt framåtskridande.

Europeiska fackföreningar hade därför inget annat val än att definiera sig själva som politiska rörelser, åtminstone fram till förutsättningar för självständiga fackföreningsrörelser hade skapats. De är därför de ofta bildades som grenar av politiska, vanligen socialistiska, partier.

Fackföreningar i Sverige

LandsorganisationenI Sverige banade socialdemokraternas val seger 1932 vägen för det första lyckade försöket att uppnå full sysselsättning med keynesianska medel under politisk demokrati och fria kollektiva förhandlingar inom en kapitalistisk ekonomi. Efter intensiva industriella och sociala konflikter på 1920-talet kunde socialdemokraterna förena landet med en politisk plattform av statligt ledd expansion, en omfattande social välfärdspolitik, social jämlikhet och institutionaliserad autonomi för ansvarsfulla, centraliserade och omfattande kollektivavtalsförhandlingar. År 1938 ingick näringslivet och fackföreningarna Saltsjöbadsavtalet de bägge parterna ömsesidigt bekräftade de fackliga organisationernas rätt att strejka och arbetsgivarnas rätt till utelåsning (lockout). Dessa åtgärder skulle endast få användas som en sista utväg och i hänsyn till deras effekt på samhället.

Svenska fackföreningar blev snabbt en stark politisk kraft som med sin politiska gren kunde påverka ekonomiska beslut accepterade ansvar för ekonomisk tillväxt och monetär stabilitet i utbyte mot att ett antal reformer och politiska riktlinjer drogs upp;

  • Kompletterande social-och arbetsmarknadspolitik
  • Minskade löneskillnader
  • Progressiv beskattning
  • Utbyggnad av den offentliga sektorn
  • Lika deltagande av kvinnor i arbetskraften

Med tanke på den ekonomiska och politiska styrkan hos de svenska fackföreningarna var de beredda att acceptera arbetsgivarnas krav på en nästan obegränsad rätt till privatägande. När andra världskriget närmade sig, representerade därför Tyskland och Sverige motsatta ändar av ett brett spektrum av västeuropeisk politik och arbetsmarknadsrelationer.

Referenser

LO: Saltsjöbadsavtalet