International Alliance of WomenFolkrörelsen för kvinnors rätt att rösta i allmänna val och kandidera till den lagstiftande församlingen är en av historiens viktigaste demokratirörelser. 

De tidigaste kvinnorörelserna kämpade i huvudsak inte för rösträtt utan var fokuserade på andra rättighetsfrågor år 1904 bildades därför i Berlin AIF (Alliance Internationale des Femmes) med fokus på kvinnlig rösträtt av Millicent Fawcett, Marie Stritt och andra ledande feminister. Organisationen har idag sitt huvudkontor i Geneve och arbetar idag med utvecklings- och jämställdhetsfrågor.

Första landet med kvinnlig rösträtt

Det första landet att bevilja kvinnor rösträtt på nationell nivå var den självstyrande brittiska kolonin Nya Zeeland. Första gången jämställd rösträtt praktiserades var i september 1893. Den brittiska kolonin South Australia beviljade fullständig rösträtt i 1894, vilket gav kvinnor rätt att rösta och kandidera till parlamentet. Australien fick landsomfattande kvinnlig rösträtt 1902; dock var kvinnorna i Australiens ursprungsbefolkning uteslutna fram till 1949, då rösträtten i federala val beviljades alla ursprungsbefolkningar. De kvarvarande diskriminerande restriktionerna mot ursprungsbefolkningen avskaffades 1962.

Krig leder till bakslag men framsteg

När första världskriget bröt ut 1914, skiftade många kvinnoorganisationer sitt fokus till att stödja krigsinsatsen, även om vissa aktivister fortsatte att kämpa för rösträtt. På grund av bristen på arbetskraft i de krigförande länderna tog kvinnorna på sig många roller som traditionellt innehades av män. Paradoxalt nog blev krigen en katalysator till förändringen av synen på kvinnans roll i samhället, vilket gav ytterligare drivkraft åt rösträttsrörelsen. Storbritanniens parlament godkände lagen om kvinnors rösträtt i november 1918 kvinnor kunde nu även väljas in i parlamentet.

Efter en väg som liknar Storbritanniens införde Danmark, Island, Sovjetunionen, Nederländerna, Kanada, Österrike, Tjeckoslovakien, Polen, Sverige, Tyskland, Luxemburg och Förenta Staterna jämställd rösträtt under 1920-talet.

Kvinnlig rösträtt i Sverige

Det tog längre tid än i många andra västerländska länder innan svenska kvinnor fick rätt att delta i allmänna val. Både Finland (1906), Norge (1913) och Danmark (1915) införde jämställd rösträtt långt före Sverige. En anledning var att Sverige var mer konservativt än sina grannländer och att även många kvinnor var emot den kvinnliga rösträtten. Många gjorde sig lustiga över frågan och ”rösträttskvinnan” hade en dålig klang och blev ofta karikerad. Trots att frågan om kvinnlig rösträtt togs upp i riksdagen upprepade gånger var det länge endast den manliga allmänna rösträtten, som uppnåddes 1909, som diskuterades och ansågs viktig.

Efter tolv år av utredningar beslutades den 24 maj 1919 att rösträtten skulle gälla lika för kvinnor och män. Till skillnad från många länder där den feministiska kampen för rösträtt varit hård och högljudd klubbades beslutet igenom under tystnad och utan debatt.

Det hade tagit lång tid för svenska kvinnorna att få denna rättighet, mycket längre än i många andra länder. Kampen hade varit hård på sina håll men inte alls lika hård och militant som i Storbritannien.

Det första andrakammarvalet med allmän och jämställd rösträtt hölls 1921. De första kvinnorna som tog plats i den svenska riksdagen var Agda Östlund, Bertha Wellin, Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren och Nelly Thüring.

Folkrörelser bakom jämställd rösträtt

•                          Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt

•                          Rösträttsföreningar i hela landet.

•                          Sveriges Allmänna Rösträttsförbund

•                          Frisinnade kvinnor

Kvinnlig rösträtt i andra delar av världen

Många europeiska länder fick kvinnor rösträtt långt senare – Spanien 1931, Frankrike 1944 och Belgien, Italien, Rumänien och Jugoslavien 1946. Sist av alla var Schweiz (1971) och Liechtenstein (1984). I Latinamerika kom folkrörelsen för jämställd rösträtt igång efter intryck från Europa med start i Ecuador 1929 och sist i Argentina 1946 (Argentina).

I Afrika blev rösträtten allmän och tillföll både män och kvinnor när de koloniala styrena upphörde och länderna blev oberoende. Det samma gäller för Indien, där allmän rösträtt skrevs in i den första konstitutionen efter självständigheten 1949.

I Mellanöstern fick kvinnor rösträtt efter andra världskriget, även om vissa starkt konservativt muslimska länder fortfarande utestänger kvinnor från demokratiska val.

Kampen för jämställd rösträtt är alltså långt ifrån över. Men det är framförallt i den konservativa muslimska världen slaget står och dit uppmärksamheten på orättvisorna bör riktas.

Referenser:

Alliance Internationale des Femmes